Staffan TillanderIn English below.

Idag har förhandlingarna satt igång på riktigt här i Bonn. De olika arbetsgrupperna har början förhandla kring texterna som utgör det första utkastet till Köpenhamnsavtalet. Men det verkar gå långsamt. Väldigt långsamt. Huvuddelen av tiden går till att prata om form och struktur, och nästan ingenting alls sägs om innehållet.

Vi Svenska ungdomar som är med på mötet träffade idag Sveriges klimatambassadör, Staffan Tillander, för ett timmeslångt samtal i ett av konference-centrets caféer. Vi hade många frågor och hoppades få svar av mannen som ska vara Sveriges ansikte utåt i klimatfrågan. Mycket av diskussionerna handlade om vad som är politiskt möjligt, och vad vetenskapen säger att vi behöver göra för att undvika en omfattande kris där mängder av människor drabbas, särskilt fattiga och minoriteter. Staffan talade om hur svårt det är för 192 nationalstater, med olika intressen och förutsättningar, att komma överens i globala förhandling

Okej. Det stämmer säkert. Men det är galet frustrerande när det är vad som är politiskt “möjligt” blir det som avgör och inte vad som faktiskt behövs för att undvika en omfattande kris som många arter (kanske till och med människan) inte kommer att ta sig levande ur. Det verkar som att flera länder känner sig bekväma med att överskrida tvågraders-målet, trots att inte ens det är tillräckligt ambitiöst för vi ska kunna vara säkra på att tröskelnivåer inte översktids och möjligheten att påverka klimatet helt försvinner ur vår makt.

Det är skrämmande att många länder inte inser allvaret av att hamna i en sådan situation och man kan inte låta bli att undra om situationen hade sett annorlunda ut om fler röster hade kommit fram i förhandlingarna. Hur hade det framtida avtalet sett ut om vi ungdomar hade haft en större roll i förhandlingarna? Eller kvinnor? Eller ursprungsbefolkningar? Eller de länder som kommer att drabbas hårdast av konsekvenskerna, som världens fattigaste länder och de utsatta ö-staterna? Eller kanske kommande generationer, som inte har någon möjlighet alls att göra sin röst hörd i dagens diskussioner? Det hade med all säkerhet gått snabbare fram än dagens förhandlingar i alla fall.

Vi som är unga nu kommer att finnas kvar på den här planeten när år 2050, som är det långsiktiga målet i förhandlingarna, infaller. För vår skull, och för alla andra grupper som har mycket på spel och är underrepresenterade i diskussionerna, måste man omdefiniera vad som är politiskt möjligt. Det borde inte längre vara intressant, det enda som borde spela någon roll är vad om måste göras för att undvika en storskalig kris.

Vad är din åsikt kring detta, dela med dig!

Today the negotiations in Bonn are going on for real. The different working groups have started to negotiate the documents that are part of the first draft of the Copenhagen agreement. But it seems to go slow. Very slow. The main part of the time is used to talk about form and structure, and almost nothing is said about the content.


We, the Swedish youth, that are here on the meeting met the Swedish Climate ambassador, Staffan Tillander, for an hour-long conversation in one of the conference center’s cafes. We had a lot of questions and hoped to get answers from the man who is supposed to be the Swedish face outwards in the climate issue. A lot of the discussions was about what is politically possible and what the science says that we need to do to avoid an extensive crisis where a large amount of people is being hit by the impact of the changing climate. These especially include poor people and minorities. Staffan spoke about how difficult it is for 192 nation-states with different interests and possibilities to mitigate their situation.

Ok. That’s probably right. But it is insanely frustrating when it is what is politically ‘possible’ that becomes the deciding factor and not what is actually needed to avoid an extensive crisis where many species (maybe even the human species) won’t be able to get out alive. It seems like many countries feel that they are comfortable with exceeding the two degree goal even though it’s not even sure that this goal is ambitious enough to avoid the crossing of tipping points. If we happen to cross the tipping points our ability to influence the climate entirely disappears.

It is quite frightening that so many countries don’t realize the seriousness of getting into a situation like that. This makes one wonder whether the situation would have looked different if more voices would have reached the negotiations. How would the future agreement look like if  youth had a bigger role in the negotiations? Or women? Or indigenous? Or the countries which will be impacted the worst by the consequences, like the poorest countries or the vulnerable island-nations? Or maybe the future generations, who don’t have any possibility to get their voice heard in the current discussions. The negotiations would surely go faster than at present at least.

We who are young today will be here on this planet the year 2050, when the long-term goal of the negotiations fall in. For our sake, and for all the other groups that have a lot at stake and are on top of that underrepresented in the discussions, we have to re-define what is politically possible. That should no longer be interesting, the only thing that should matter is what should be done to avoid a large scale crisis.

So what is your opinion about all this. Do share!

Advertisements