English translation below

Yes you canIdag skulle något spännande hända. Jag var uppe med tuppen, sömnigt intar jag mitt morgonte och tar mig så småningom till tåget där jag sitter halvsovande och möts även av Annika som kliver på tåget något senare. Molnen är regntunga, vädret är grått. Hoppet om bättre väder tycks vara ganska grusade. I mina disiga morgontankar, så finns ändå där, att idag så kommer något spännande att hända.

Annika och jag, vi anländer snart till stationen i en regntung park, en smula desorienterade tar vi oss så småningom till platsen där något spännande händer. Framför oss står en liten grupp människor och mitt ibland dem en fotograf, John Quigley, eller kanske bör man säga, en konstruktör av världens största konstverk gjord av människor. Efter ett antal instruktioner så börjar vi sätta ut flaggor som efter ett antal timmar senare troligen bildar ett av världens största utropstecken. Molnen hänger fortfarande regntunga, och jag funderar över om det kommer att komma tillräckligt många människor och vara del av en av världens största utropstecken. Det börjar så småningom att regna och jag fryser. Jag misströstar en aning.

Klockan närmar sig tolv, trots att det nu regnar mer än vad det är behagligt så är det ett hundratal människor på plats. Stämningen är lättsam. Glad musik ljuder ur fyra högtalare som är uppställda längs den stora gräsmattan. Alla får ta på sig varsin vit dräkt. John säger att det symboliserar is. Alla springer omkring och tjoar, fotograferar och sätter på klistermärken på varandras vita dräkter. Ett antal pingviner springer omkring och slänger is på människorna i de vita dräkterna. Johns stämma börjar ljuda, han säger att åt oss att vi kommer att få ligga på marken i 45 minuter. Det ligger förväntan i luften. Alla tar plats.

Jag ligger i gräset och är en del av C:et i “can”, framför mig så har jag min flickvän, och bakom mig en tysk kille. Vi ligger där. Regnet faller på ansiktet. Lugnare musik strömmar nu genom högtalarna och det hela är väldigt avslappnande. John, fotografen, ropar inspirerande till genom sin mikrofon. Själv känner jag mest bara regndropparna falla på mitt ansikte och njuter verkligen av denna sällsynta upplevelse. Manuela

Så detta budskapet till världen. “Ja, vi kan”. Men varför gör vi då inget? Kanske kommer det en av världens största problem som hänger ihop med så många problem här i världen som, matkris, finanskris, energikris. Lösa sig i sista stund, precis som det de idag förebådande regnmolnen inte såg särskilt positiva ut men det löste sig ändå. Kanske kommer de det. Men precis som idag, så måste viljan att vara del av något större finnas. En samarbetsvilja måste finnas för att detta ska kunna uppnås.

Förhandlingarna här präglas av ordet suveränitet. Precis som Argentina och Storbritannien under föregående veckan bråkade över en liten ö (ett samtal som absolut inte har plats på denna konferens). Så munhugger nu alla världens länder om hur lite man ska göra för att i framtiden ha så mycket handlingsutrymme som möjligt. Går denna inställning att ändra? Ja, jag tror det. Men det görs inte i Bonn, inte heller i Köpenhamn. Den inställning görs varje dag som du och jag lever våra liv. I varje val vi gör. Om det så är politiska val, där vårat kollektiva beslut gör oerhört påverkan på samhället eller på det sätt vi lever och den livsinställning vi har.

Vad som alla människor som befinner sig i Bonn och det kommande mötet i Köpenhamn kan bidra med är att sprida medvetenheten om vad våra ledare har gett sina förhandlare för uppdrag. Resten är upp till oss; jordens befolkning att säga till våra ledare att vi vill ha en mer rättvis värld, en värld där världshaven inte är kraftigt försurade, en värld där det inte råder brist på sötvatten och en värld där det fortfarande finns en ändlös mängd olika arter.

English translation

Today something exciting is going to happen. I am up with the sun, sleepily I ingest my morning tea and step by step I walk to the train where I sit half-asleep. There I meet Annika who climbs aboard a few stations later. The clouds are rain-laden, the weather grim. Hope of a better weather seems quite dashed. In my foggy morning thoughts, there still is, that today something exciting is going to happen.

Annika and I, we soon arrive to the station of a rain-laden park, a bit disoriented we take ourselves to the place where something exciting is going to happen. In front of us stands a small group of people and amongst them a photographer, John Quigley, or maybe one should say, a constructor of the world’s biggest work of art made of human beings. After some instructions we start putting out red flags that after a few hours start to form probably one of the world’s biggest exclamation marks. The clouds still looms eerily and I wonder if there will be enough people coming to participate in one of the world’s largest exclamation marks. Gradually it starts to rain and I’m freezing. I begin to lose heart.

The clock is about to turn twelve, although it is now raining more than it is pleasant a hundred of people is in place. The atmosphere is cheerful. Happy-go-lucky music streams through four speakers that are set up along the big lawn. Everyone gets ready to dress a white costume. John says it symbolizes ice. Everyone runs around and yells happily, photographing and puts stickers on each others white costumes. John’s voice starts to sound, he tells us that we will lie on the ground for 45 minutes. There is expectation in the air. Everyone start to take their place.

I lie in the grass and am a part of the C in “can”, in front of me is my girlfriend and behind me there is a german boy. We lie there. The rain is dripping in my face. Calmer music is now streaming through the speakers and the whole thing is very relaxing. John, the photographer, yells inspiring things through his microphone. I, myself mostly feel the raindrops dripping on my face and truly enjoy this rare moment.

So this is the message. “Yes we can“. But why aren’t we doing anything then? Maybe one of the world’s biggest problemomething bigger has to be there. There has to be a will of cooperativeness for this to be achieved.

The negotiations here are charactarized by the word soverignty. Just as Argentina and Great Britain during the last week quibbled over a small island (a discussion that absolutely should not take place in this forum). All the industrialized countries here bicker about how little they should do to get as much acting space as possible in the future. Is it possible to change the attitude? Yes, I believe so. But that will not happen in Bonn, neither in Copenhagen. That attitude happen every day that you and me live our daily lives. In every choice we do. May it be political choices, where our collective decision have great influence on society or the way we live and the attitude we have to life.

What every person that are in Bonn or in the coming meeting in Copenhagen can contribute to is spreading the awareness about what kind of assignment our leaders has given their negotiators. The rest is up to us; the population of the earth, to tell our leaders that we want a fairer world, a world where the oceans are not substantially acidic, a world where there is not a lack of sweet water and a world where there still exist an endless plethora of different species. that is connected with so many problems here in the world such as, the food crisis, the finance crisis, the energy crisis. Maybe this will be solved in the last minute just as the rain clouds today didn’t herald anything positive at all but it turned out ok in the end. Maybe it will. But just as today, the will to be apart of species

Advertisements