English translation below.

Idag är det näst sista dagen för den här omgången av förhandlingar och Jonathan och jag fick en fråga som vi inte riktigt kunde finna ett bra svar på: Vad är det största som har hänt under de två veckorna i Bonn?

Vi funderade.. och kom fram till att det största som hänt, är egentligen att så lite har hänt. Visst, det har varit ändlösa möten och sömnlösa nätter fyllda med arbete för både oss från intresseorganisationer och ländernas delegater. Men ser man till vilka beslut som mötet resulterat i, eller bara vilka  allmänna framsteg som gjorts i förhandlingarna, så är det påtagligt lite som har hänt.

EU har misslyckats med att ge besked om vilken finansiering unionens medlemsländer kan ställa upp med och hur man vill att mekanismen som sprider pengarna vidare till länder i syd ska se ut.

USA kom till förhandlingarna utan att ha ett klart förhandlingsmandat. De har inte kunnat lämnat några som helst besked om vilka utsläppsminskningar man kan tänka sig att göra och kommer inte heller uttala sig förrän kongressen och senaten fått tillfälle att besluta i frågan.

Lyssnar man sedan till de uttalanden som länder faktiskt gjort verkar många av dem gå i helt fel riktning. Japan har till exempel meddelat att man vill minska sina utsläpp med 15 % till år 2020… Japan hävdar att det är ambitiöst, men egentligen är det ett katastrofalt mål som verkligen inte alls räcker om vi ska undvika en klimatkris. Inte bara är det för lågt från börja, men Japan leker också med siffrorna för att få målen att verka bättre än vad de egentligen är. Under Kyoto Protokollet jämfördes alla utsläpp med de nivåer som var år 1990, men Japan har istället valt att jämföra med nivåerna från år 2005. Det innebär att de 15 % man lovat att minska egentligen bara innebär en minskning på 8% om man räknar på det sätt man gjorde under Kyoto Protokollet.  Och utav de 8% har man redan nu genomfört minskningar på mer än 6%. Alltså: Det Japan har åtagit sig att göra fram till år 2020 är att minska sina utsläpp av växthusgaser med två procent! I princip ingenting alltså! De vetenskapliga beräkningar som gjorts tyder på att de rika länderna skulle behöva minska sina utsläpp med mer än 40% till år 2020 (jämfört med 1990 års nivåer) om en farlig klimatförändring ska undvikas.

Yvo de Boer, som är generalsekreterare och högst hönset på klimatkonventionens sekretariat, saknade helt ord efter Japans tillkännagivande. “For the first time in two and a half years in this job I just don’t know what to say.” Sjukt starkt uttalande för en man som har en helt administrativ position och krav på sig att vara helt opartisk.

Likaså har Australien aviserat åtagaden som är villkorade på olika sätt och är  långt ifrån att räcker till för att  möta den utmaning vi stär inför.

Klockan tcktcktck:ar. Köpenhamnsmötet i december kommer snart vara här. Gör vi inte mer framsteg innan december kommer det helt enkelt vara för mycket kvar  att göra för att det ska vara möjligt att få ihop ett bra som tryggar vår framtid och lämnar ett ok klimat för kommande generationer. Misslyckas vi den här gången och antar ett avtal som är halvdant, erbjuder för mycket flexibilitet och för många kryphål så kommer utmaning att bryta trenden och undvika  en omfattande kris, att växa från att vara stor till att bli helt gigantisk.


Today’s the penultimate day of this round of the climate talks and Jonathan and I were just asked a question we had hard time finding an answer for: What is be biggest thing that has happened during the two weeks in Bonn?

We thought about it, and came to the conclusion that the biggest thing that has happened is that so little has happened. Sure, there have been countless meetings and sleepless nights full of work for both us from the NGOs and the country delegates. But if you look at the decisions that have been taken, or even just the general progress that has been made, it is noticeable how little has actually been accomplished.

The EU has failed in reaching a decision on which financing the member states can provide and how  the mechanism for distributing  financing should be designed.

The US delegation arrived to these talks without having a clear negotiating mandate. They have not been able to give any clarification on which mitigation commitments they would be willing to take on, and will not be able to do so until the senate and congress have gotten their say in the matter.

If you then listen to the statements that actually have been made by the parties, many of them seem to be moving in the wrong direction. Japan has for example announced that they are prepared to cut emissions with 15% by 2020, a commitment that Japan is claiming to be an ambitious target, but the truth is that it’s a disastrous target, which is far from enough if a climate crisis is to be avoided. First of all it’s too low to begin with. Secondly, Japan is playing games with the numbers, trying to make the target seem better than it actually is. Under the Kyoto Protocol all emissions were compared to the levels of greenhouse gases in year1990. Instead of using this year as the base year, Japan has now chosen to compare with the levels year 2005. This means that the 15 % reductions only comprises a 8% cut if it’s measured the same way that it is done under the Kyoto Protocol. Out of those 8% Japan has already committed to cutting 6% before 2012. So the new target that Japan has set for itself, to be carried through between 2012 and 2020 is a mere 2% cut in emissions. In other words: practically nothing, and far from what the science says we need to do.

Yvo de Boer, the executive secretary of the secretariat of the climate convention, completely lacked words after hearing the announcement from Japan. . “For the first time in two and a half years in this job I just don’t know what to say.” Quite a strong comment, coming from a man who’s in an administrative position and needs to retain objectivity.

Similarly Australia has announced targets, which are conditioned in different ways, and are not strong enough to meet the challenge we face.

The clock is tcktcktck: ing. The Copenhagen summit will soon be here. If more progress is not made before December it will simply be too much left to sort out in order to reach a strong agreement, which safeguards a decent environment for all countries and peoples. Should we fail this time, and adopt a mediocre deal that offers too much flexibility and too many loopholes, the challenge to break the trend of increasing temperatures and avoid a full-scale crisis will grow from being large to becoming gigantic.

Advertisements